Rennäringen

Renskötseln är intimt sammankopplad med den samiska kulturen och har traditioner mycket långt bakåt i tiden. Den har under tusentals år utvecklats från jakt på vildren till dagens renskötsel. Än i dag är det naturen som styr rennäringens rytm eftersom renen går på naturbete året runt. Det fria naturbetet är en förutsättning för en ekologiskt hållbar rennäring med långsiktigt friska djur. Människan/renskötaren är den som måste ta hänsyn till renen och naturen och inte tvärtom. Renskötarens uppgift är att vara renens beskyddare och skapa goda förutsättningar för att få utkomst av sin näring.

Inom varje samebys område strövar och flyttas renarna mellan olika betesmarker. Betesområdena har olika egenskaper som gör dem betydelsefulla för renskötseln vid olika tider på året. För att förflytta sig mellan de olika områdena använder renarna särskilda vandrings- och flyttleder som ofta är mycket gamla. I arbetet med renarna använder renskötarna även olika hagar för att samla, skilja, märka och/eller slakta renarna. Arbetet med renarna sker på djurens villkor där väder, vind och bete är avgörande.

Rennäringen är känslig för störningar både från andra markanvändare och rovdjur. På våren, i maj, när vajorna kalvar är det särskilt viktigt att renarna får vara ostörda. Även under andra perioder på året, till exempel vid flyttningar, är renen speciellt känslig för störningar. Det är skygga djur som lätt blir skrämda. Vid en trång passage, som över en väg, kan störningar göra att en hel hjord skingras, vilket leder till merarbete för renskötarna.