Föregående Nästa

Kartan över samebyarna är ritad av Anders Sunesson, Tecknade bilder och illustrerar samebyarnas indelning och betesområden. Illustration : Anders Sunesson

Lättläst version av sidan

Karta över samebyarna i Sverige

Kartan visar samebyarnas renbetesområden. En sameby drivs som en ekonomisk och administrativ sammanslutning som organiserar renskötseln i ett visst geografiskt område för medlemmarnas bästa. Markerna nyttjas för bland annat renbete, jakt och fiske. (En sameby är alltså inte en by där det bor samer.)

Det finns 51 samebyar i Sverige, 33 av samebyarna är fjällsamebyar och 10 är skogssamebyar. Fjällsamebyarnas renar flyttar mellan skog och fjäll. Den skogssamiska renskötseln är mer stationär, dvs renarna flyttar inte lika långt. Åtta är så kallade koncessionssamebyar, där renskötsel bedrivs med särskilt tillstånd. Renägarna är ofta icke-samiska markägare medan tillståndet att bedriva renskötsel innehas av en same i enlighet med svensk grundlag.

Hela det blåmarkerade området på kartan består av renbetesmarker; sommar- och vinterbetesmarker. Vinterbetena sträcker sig ända ner mot kusten. I Härjedalen finns områden där samebyarna förlorade sin vinterbetesrätt i det så kallade Härjedalsmålet, dessa områden har vi inte valt att redovisa eftersom områdena nyttjas som renbete genom avtal med markägarna.

De vita sträcken visar ungefärliga gränser mellan samebyarna. Vissa vinterbeten kan även sambetas med andra samebyar.

Lappmarksgränsen är markerad med grått. Området innanför lappmarksgränsen (lappmarkerna) skulle vara samernas land enligt vad kung Gustav Vasa anger i flera skrifter från 1500-talet. Lappmarksgränsen fastställdes 1751 i samband med att gränsen mellan Sverige och Norge drogs upp. Samerna skulle skyddas mot de nybyggare vid kusten som kom allt högre upp och jagade och fiskade på deras marker. Gränstraktaten mellan Sverige och Norge innehåller ett tillägg som kallas "lappkodicillen" och som bland annat beskriver att samerna ska få flytta över riksgränsen med sina renar precis som tidigare. De skulle inte heller behöva ta ställning om det blev krig mellan Sverige och Norge.

Odlingsgränsen är markerad med grönt och drogs upp 1867 som ett slutgiltigt skydd för de samer som levde på renskötsel, jakt och fiske eftersom lappmarksgränsen inte respekterades. Väster om odlingsgränsen skulle det inte tas upp några nybyggen, varken samiska eller svenska med undantag för de nybyggen som lappbyarna tidigare hade godkänt. Hela idéen med att skydda lappmarkerna "glömde man bort" när det visade sig att staten kunde tjäna stora pengar på gruvbrytning i de samiska områdena.

Jämtland, Härjedalen och norra Dalarna omfattas inte av lappmarksgränsen. Det är med största sannolikhet för att dessa områden redan då var för betydelsefulla för statsmakten. Under samma tid som lappmarkgränsen bekräftades av Gustav Vasa kom en förordning att samerna i Dalarna, Hälsingland och Västmanland skulle deporteras till lappmarkerna.

Anna Skielta

Betesområden för renen

Rennäringen är beroende av stora betesarealer eftersom renarna rör sig efter årstidsväxlingarna. För vandringarna mellan olika betesmarker utnyttjar renen bestämda vandringsleder. Under vissa tider på året, framför allt i samband med kalvmärkning, höstslakt och flytt till vinterbetesområdena, samlar renskötarna renarna i större hjordar som drivs efter urgamla flyttleder. Det är nästan omöjligt att ändra en flyttled eftersom renarna är lättskrämda vanedjur. I vissa områden är flyttlederna avskurna av exempelvis industriaktiviteter, bilvägar och järnvägar. Då måste renarna fraktas till nya betesområden med lastbil.