Av olika orsaker – svåra vintrar med dåliga betesförhållanden, ovanligt många rovdjur, framför allt varg, omställningen från skattefjäll till lappbyar samt konsekvenser av avvittringen – var det många samer i Jämtland som blev renlösa i slutet av 1800- och början av 1900-talen. Renskötarna i dåvarande Offerdals (östra) lappby, nuvarande Jovnevaerie, var inga undantag. Under några år var det så gott som rentomt i samebyn. För att överleva var det många renskötare som slog sig ned permanent på renbeteslandet och försökte sig på småskaligt jordbruk i kombination med jakt och fiske och hållande av några matrenar. Jänsmässholmen var en av de platser som tidigt blev stadigvarande boplats för flera renskötarfamiljer. Från början var bosättningen illegal, det vill säga den växte upp utan tillstånd från myndigheterna.
För att reda ut den besvärliga situationen med fattigdom, svält och otillåten bosättning I Jänsmässholmen inleddes en statlig försöksverksamhet på 1920-talet. 60 000 kronor ur jämtländska renbetesfjällens skogsfond avsattes till försöket. Staten lät bygga ett tiotal hus med identiskt utseende, och tog samtidigt ansvar för de hus som redan fanns i byn. Husen, eller lägenheterna som de kallades, arrenderades ut till samer som hadeslutat med renskötsel. Kravet var att arrendatorerna skulle ägna sig åt jordbruk, hålla boskap och odla jorden. I arrendet ingick rätt till jakt och fiske samt vedbrand, alltså rätt att ta ved i skogen. Husen byggdes i 1,5 plan med sadeltak, källare och farstukvist. Nedervåningen bestod av farstu, stort kök och en liten kammare. Övervåningen var oftast oinredd och användessom kallförråd. Alla hus målades faluröda med vita detaljer. Till lägenheterna hörde också en liten ladugård. Tanken var att Jänsmässholmen skulle vara ett försöksområde för permanent boende med efterföljare på andra platser på renbeteslandet.
Men så blev det inte. 1953 utvärderades försöksverksamheten av riksdagens revisorer. Resultatet blev nedslående. Revisorerna ansåg att ”försök Jänsmässholmen” var ett stort misslyckande. Endast vid åtta av de närmare tjugo arrendelägenheterna bedrevs det någon form av jordbruk, men i mycket liten skala. I hela byn fanns sammanlagt två hästar, åtta kor, fyra ungdjur och fjorton får. Det var inte mycket för att försörja det sextiotal personer som bodde i byn. Utan jakt, fiske, lite renskötsel och försäljning av slöjd och hantverk skulle det ha varit omöjligt att överleva. Samtliga lägenheter dömdes ut av hälsovårdsnämnden som otjänliga och i behov av omfattande renoveringar. Husen var slarvigt byggda och det drog ofta så kallt att hela familjen måste bo i köket, murarna var undermåliga och brandfarliga och sågspånsisoleringen i väggarna hade sjunkit ihop. En av lägenheterna användes som nomadskola för samebarn från stora delar av Jämtlands län, och även det huset dömdes ut. Revisorerna ansåg att avveckling av hela ”försök Jänsmässholmen” vore det bästa.
Nåd fick dock gå före rätt, det var trots allt ett sextiotal personer, inklusive skolbarnen, som bodde i byn. Lösningen blev att förvaltningen av byggnaderna övergick från länsstyrelsen till lantbruksnämnden, och med hjälp av dåvarande Offerdals kommun rustades samtliga lägenheter upp. Det bedömdes att den magra jorden i Jänsmässholmen endast skulle räcka till tre jordbrukslägenheter. De övriga husen uppläts efter renovering till byns befolkning utan krav på jordbruk.
Jordbruksepoken blev kort i Jänsmässholmen, knappt trettio år. Förutsättningarna för odling och boskapsskötsel fanns helt enkelt inte och det statliga försöket slutade med att de flesta arrendatorer återgick till renskötsel.
Text: Ewa Ljungdahl fil. mag., Arkeologi
