Urfolks bruk av mark ger äganderätt
Urfolk världen över delar erfarenheter av hur kolonisatörernas markövertagande lett till att deras egna marker krympt. Under lång tid har det framförallt varit uppodling av land som ansetts utgöra grund för äganderätt. Inom internationell folkrätt växer nu en ny syn fram. Urfolks sätt att bruka marker ska också anses ligga till grund för äganderätt till land.
Hittills har urfolksrättigheter till land framför allt haft en kulturell aspekt. Urfolk har ansetts ha en rätt till land och naturresurser därför att ansetts nödvändigt för att de ska kunna bevara sina distinkta och säregna kulturer. Därför har stater tolkat olika FN-instrument så, att urfolk har en rätt att fortsätta nyttja de marker man traditionellt har använt. Konkurrerande verksamheter, till exempel skogsbruk, vattenkraft, gruvor eller turism får inte förändra markanvändningen så att det blir omöjligt eller alltför svårt för urfolken att bedriva sina traditionella näringar.
För samernas del innebär detta till exempel att en exploatör inte borde få bygga en gruva i renskötselområdet om det försvårar eller förhindrar för samer i området att bedriva renskötsel. Det spelar inte heller någon roll om gruvan skulle genera miljardintäkter eller vara livsviktig för sysselsättningen i en bygd. Om den slår ut en enda renskötare från renskötseln så är den inte tillåten, enligt folkrätten.
Det är denna kulturella aspekt som har diskuterats mest och som dominerar det svenska synsättet på samernas rättigheter. Icke- stationärt bruk av mark, som nomadiserande boskapsskötsel, har däremot inte ansetts som äganderättsgrundande. Men folkrätts-juristen Mattias Åhrén berättar om tecken på en förändrad syn:
- Det som kommer mer och mer vad gäller internationell folkrätt och markrättigheter är en äganderättsdimension eller en dimension av mark-, land- och naturresursrättigheter som är inte bara är baserad på en kulturell rättighet, utan på egendomsrätt, säger Mattias Åhrén, som är folkrättsjurist vid Tromsö universitet och ordförande i Samerådet.
Den nya uppfattningen i internationell rätt har sin utgångspunkt i ett icke-diskrimineringsperspektiv. Det som skedde vid koloniserandet av urfolkens land är att staten antog lagar och policies där man menade att urfolkens brukande av land inte har gett upphov till äganderätt till de här landområdena. Däremot har jordbruk och annat stationärt bruk av mark gett upphov till ägande.
Nästan alla länder, också Sverige, erkänner att ursprungsbruk ger upphov till äganderätt till land. Om man har ett sådant system då får man inte ha en policy som gagnar en sorts markanvändning, men inte en annan. För samernas del betyder det att man inte kan, som Sverige gärna gör, säga att renskötseln är så flyktig att den inte kan utgöra grunden för äganderätt. Man måste anpassa lagar och regelverk att gälla även för den markanvändning som kännetecknar urfolken.
Det betyder att samerna, enligt internationell folkrätt, har rätt till land och naturresurser i de områden som de traditionellt brukat. Mattias Åhrén tvekar inte om vem som har rätten på sin sida. Men att ha rätt är inte samma sak som att få rätt.
- Det har ju hänt väldigt mycket de sista tjugo, trettio åren. Jag tror att det idag finns en helt annan mental beredskap hos domare och jurister, säger Mattias Åhren. Ett mål om äganderätt i ett renskötselområde skulle idag - förutsatt att samerna kan visa att man har varit i området med sina renar - resultera i att Sverige tvingas erkänna att samerna äger området.