Tredskodomar i renbetestvister

Idre Nya Sameby fick en tredskodom emot sig i Mora tingsrätt 2001, eftersom att de inte hade ekonomiska resurser till att delta i en rättsprocess. Samebyn hade redan då stora skulder för rättegångskostnader i Härjedalsmålet som pågått sedan 1990 och som ännu inte var avslutat. Följden av tredskodomen blev att samebyn förlorade renbetesrätten på marker inom Älvdalens kommun utan att domstolen faktiskt utrett frågan. 2002 blev Gällivare skogssameby och Udtja sameby på ett liknande sätt av med renbetesrätten på ett område mellan Boden och Luleå. Inte heller de ansåg sig ha råd att driva en rättsprocess som potentiellt skulle kunnat pågå i flera år.

Lagstiftningen kring den samiska rätten till vinterbetesmarker har visat sig komplicerad och svår att utreda. De på senare tid uppmärksammade renbetestvisterna har därför tagit mycket lång tid: Nordmalingsmålet pågick i 12 år och 6 månader, Härjedalsmålet tog 13 år och 7 månader. Domstolarna har i många fall haft svårt att värdera bevisningen, då lagarna varit svåra att tolka. Rennäringslagen definierar inte vinterbetesmarkerna geografiskt, utan säger endast attvinterbete är tillåtet ”där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året”. Bevisbördan ligger på samebyarna: det är deras skyldighet att visa att renskötsel bedrivits ostört i ett område under en så lång tid att sedvanerätt kan anses ha upparbetats.

I många fall är dokumentationen av renbete,av naturliga skäl, knapphändig eller obefintlig och det krävs stora resurser för att bedriva sådant forskningsarbete. Detta gör att samebyar tvingas ge upp och acceptera tredskodomar, eller blir tvungna att skriva avtal med markägare för att klara sig undan massiva rättegångskostnader. I de rättstvister där samebyarna valt att försvara sin renbetesrätt har kostnaderna finansierats bland annat genom lån från Samefonden. Samebyarna i Härjedalsmålet lånade nästan 16 miljoner kronor och samebyarna i Nordmalingsmålet har fortfarande stora skulder, trots att de vann denna process.

Sverige har kritiserats internationellt för detta system, där oklar lagstiftning och omvänd bevisbörda systematiskt placerat samebyarna i juridiskt och ekonomiskt underläge. FN:s rasdiskrimineringskommitté har uppmanat Sverige att ge samebyarna tillgång till rättshjälp och ändra lagstiftningen till att kräva ömsesidig bevisbörda. Domare i Europadomstolen har också riktat kritik mot att samebyarna ensamma bär bevisbördan, att det påtvingade samebysystemet diskvalificerar samebyarna från rättshjälpsamt att samebyarna tvingas finansiera sitt försvar med lån ur sin egen fond.

Att få en tredskodom emot sig har närmast oåterkalleliga konsekvenser, då det enda sättet upphäva en sådan dom är genom att begära resning. Det krävs mycket speciella omständigheter för att en resning ska beviljas och det sker mycket sällan. Risken är därför överhängande att samebyar som drabbats av tredskodomar därför har förlorat sin renbetesrätt permanent, trots att domstolarna aldrig ens har prövat frågan.

Ol-Ánte Sikku