Lappskatteland

Ingen vet när och hur lappskattelanden kom till. Under 1600-talet försökte den svenska statsmakten flera gånger utreda hur mycket mark och vatten varje skattebetalande same förfogade över. Det mest ambitiösa försöket gjordes 1671, då lantmätaren Jonas Persson Gedda reste genom Lycksele lappmark och ritade en karta över alla lappskatteland nedanför fjällen. Den kartan visar landen var mellan 150 och 1 000 km² stora, i genomsnitt 480 km². De flesta land innehades av ett enskilt samiskt hushåll, men på ett fåtal land fanns två eller fler hushåll. Ett genomsnittligt hushåll bestod av knappt fem personer. Trots att hushållen var små behövdes vidsträckta marker för att de skulle kunna försörja sig. Framför allt var det viktigt att ha tillgång till fiskrika sjöar, för renskötseln verkar ha haft liten betydelse i skogslandet på 1600-talet.

Den ambitiösa kartläggningen av samernas skatteland kom aldrig längre än till Lycksele lappmark, men 1695 upprättades en jordebok över skattebetalare och skatteland i alla de svenska lappmarkerna. Det var ett område som då omfattade även den norska Finnmarken från Kautokeino till Utsjoki samt nordöstra Finland från Enare till Kuusamo. I området fanns 33 samiska byar, på den tiden kallade lappbyar, med totalt omkring 900 skattebetalare.

1695 års jordebok visar att hela skogslandet, från Åsele i sydväst till Kuusamo i sydost, var indelat i skatteland. När det gäller fjällen nämns däremot i de flesta fall inget eller bara något enstaka skatteland. Om byarna Norrvästerbyn och Ran sägs uttryckligen att invånarna inte hade några särskilda land utan flyttade omkring bland fjällen. Kanske gällde detta även för de övriga byar som inte har några angivna land i 1695 års jordebok.

Om vi kan lita på jordeboken skulle det innebära att olika delar av den samiska befolkningen förvaltade sina marker på olika sätt. I större delen av fjällområdet hade man kanske en mer kollektiv förvaltning på bynivå, medan varje familj styrde över sitt eget lappskatteland i några fjällbyar samt i skogslandet. En förklaring kan vara att fisket var viktigast i de byar som var indelade i lappskatteland, medan storskalig renskötsel dominerade i de övriga. Det är dock svårt att veta om 1695 års jordebok ger en riktig bild.

Helt säkert är i alla fall att familjer och släkter hade starka rättigheter till mark och vatten. I domböcker från 1600- och 1700-talet finns många avgöranden som visar att den som länge hade brukat ett område hade större rätt än den som nyss kommit dit, och att den som var nära släkt med en tidigare innehavare hade företräde framför en obesläktad person. Lappskattelanden kunde också säljas. I slutet av 1700-talet började emellertid länsstyrelsen att ta över alla frågor som rörde lappskatteland. Då prioriterades statens intressen, allt fler lappskatteland togs över av nybyggare och samernas rättigheter försvagades.

När den första rennäringslagen trädde i kraft 1886 var det meningen att lappskattelanden skulle avskaffas. Den enda samiska näringen ansågs nu vara renskötseln, och de marker som den näringen behövde skulle förvaltas kollektivt av en ny sorts lappbyar, motsvarande dagens samebyar. De samer som var innehavare av lappskatteland 1886 blev medlemmar i de nya byarna. I praktiken levde skattelanden kvar, främst i Västerbottens län, men 1928 avskaffades de för gott.

GURUN NORSTEDT