Mårdbergslandet

Mårdbergslandet låg i den sydvästligaste delen av Lycksele lappmark. Det var lappmarkens största land, mer än fyra mil långt och två mil brett. Landet var mycket rikt, framför allt på vildren men även på andra värdefulla jaktbyten som bäver, björn, varg, räv, mård, hermelin, ekorre och fågel. I sjöarna och i Öreälven fiskades abborre, gädda, harr och mört. På 1670-talet bodde samen Per Tomasson och hans familj där. Han betalade högst skatt av alla i Lycksele lappmark.

Ingenting tyder på att Per Tomasson och hans familj skulle ha bedrivit någon mer omfattande renskötsel. Säkert hade man några tamrenar som dragdjur under vintern och förmodligen även mjölkdjur, men i grytan skulle det helst ligga annat. Fisket var förmodligen det som främst styrde familjens liv och fick dem att flytta mellan olika fasta visten för att på bästa sätt utnyttja de arter som gick till vid olika tidpunkter. Vintern ägnades åt jakt, både för att få mat och kläder till familjen och för att få skinn att sälja på vintermarknaden i Lycksele.

Oräkneliga generationers erfarenheter låg bakom familjens förmåga att skapa sig ett drägligt liv i barrskogen. De var inte alldeles fria; formellt sett var de underställda den svenske kungen och måste betala skatt till honom, men i stort sett skötte de sig själva. Sommaren 1671 hade visserligen en lantmätare och en notarie kommit resande, träffat på Per Tomasson och hans familj i deras viste vid Öreälven och ställt en massa frågor, men det var en engångsföreteelse. Per Tomasson, hans hustru och hans vuxna son Gunnar kunde själva bestämma hur de skulle utnyttja mark och vatten inom skattelandet.

Detta skulle snart förändras. År 1678 slog sig finnen Johan Philipsson Hilduinen ned vid Örträsket tillsammans med sina fyra vuxna barn. I ryggen hade de det så kallade lappmarksplakatet, som Karl XI utfärdat 1673 och som lockade med 15 års skattefrihet och evig frihet från soldattjänst för den som blev nybyggare i Lappmarken. Plakatet var ett resultat av det främmande besöket 1671. Landshövding Johan Graan, som beställt kartläggningen, hade kommit fram till att det skulle kunna bli fler skattebetalare i Lappmarken om nybyggare slog sig ned där. Men de skulle inte inkräkta på samernas näringar utan ägna sig åt jordbruk. Därför hade nybyggarna ingen rätt till jakt och fiske, utan det tillhörde lappskattelandets innehavare.

Mårdbergslandet, nu kallat Örträsklandet, övertogs 1681 av samen Erik Persson. Snart uppstod konflikter mellan honom och nybyggarna, som ägnade sig en hel del åt jakt och fiske och dessutom bedrev svedjebruk, vilket skadade Eriks jaktmarker och renbeten. Flera gånger möttes parterna i rätten utan att kunna komma överens. Men principen var klar: jakten och fisket inom lappskattelandet tillhörde dess innehavare.
 

År 1702 lämnade Erik Persson över landet till sin dotter och hennes make Mats Matsson. Denne kom inte i konflikt med nybyggarna utan samtyckte i stället till nya bosättningar i Knaften. I slutet av 1710-talet lät Mats Matsson nybyggarna ta över lappskattelandet och flyttade själv därifrån. Därefter var det bönder som betalade Örträsklandets skatt ända till 1870-talet, då avvittringen inleddes och skogarna delades upp mellan hemmansägarna och staten. Det stora lappskattelandet, som fram till slutet av 1600-talet brukats av en enda familj, fick nu många olika ägare.

Många lappskatteland övertogs förr eller senare av inflyttade bönder, precis som Mårdbergslandet. Andra behölls av samiska familjer, men om dessa inte samtidigt var hemmansägare tilldelades de ingen mark vid avvittringen. I stället kom 1886 års renbeteslag som fastställde samernas rätt till renbete samt i viss utsträckning jakt och fiske på den mark som nu fått andra ägare. Lappbyar, motsvarande dagens samebyar, inrättades både i fjällområdet och i skogslandet från Malå och norrut. Där blev de sista samiska skattelandsinnehavarna medlemmar.

Gudrun Norstedt