Naturtillgångar och kolonialism
Norrlands naturresurser har varit en förutsättning för Sveriges välstånd. Med industrialiseringen låg det i statens intresse att skaffa sig skogar, älvar och gruvmark.
Billig energi via vattenkraft har varit en förutsättning för den industriella utvecklingen och elektrifieringen av järnvägen. 1900-1945 byggdes enorma vattenkraftverk i väglöst land i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.
Under andra världskriget infördes en krislag som förenklade beslutsprocesserna. Då blev det ännu lättare att fatta beslut om dämningar och vattenkraftutbyggnader. Krislagen fortsatte att tillämpas långt in på 1950- och 1960-talen och samernas marker påverkades starkt av storskaligt skogsbruk, gruvor, vägar och järnvägar.
Den tekniska utvecklingen fick också samer nytta av, men till ett högt pris. Omvandlingen av landskapet försvårade för renskötseln, dämde över marker, flyttleder, försvårade fisket och förstörde naturen. Kulturlandskap försvann eller förändrades. Gamla boställen försvann under vatten och många samiska familjer tvingades flytta, ibland flera gånger.
Samiska näringar förbisågs av lagstiftare, myndigheter och exploatörer; samernas rättigheter och behov betydde ingenting. Renskötseln osynliggjordes och samerna hade inte mycket att säga till om i de omfattande utbyggnader som skedde. De ersättningar som gavs tog liten hänsyn till kulturella och sociala värden.
Än idag innebär skogsavverkningar, gruvor och vindkraftsparker en utbyggnad av infrastruktur som fortsätter att fragmentera betesområden, skära av renars flyttleder, påverka jakt och fiske, tillgång på slöjdmaterial med mera.
Industriföreträdare menar att den ”gröna” omställningen kräver fler metaller och nya mineraler. Det öppnar i sin tur upp för fler gruvor i Sverige vilket innebär ännu mer markexploatering och naturresursutvinning inom traditionella samiska områden.
Nu höjs röster att politiken och näringslivet måste hjälpas åt för att öka takten i nyindustrialiseringen och elektrifieringen. Näringslivsföreträdare begär att politiska beslut för tillståndsprocesser och miljöprövningar ska förenklas och förkortas. Det går att dra paraleller till den snabba industrialiseringen på 1950- och 60-talet.
Det går inte att bortse ifrån att statens behov av att kontrollera naturtillgångarna i Sápmi också är en bidragande orsak till det motstånd mot samiskt inflytande som finns, både på det lokala, regionala och nationella planet. Det koloniala synsättet på Norrlandoch samerna finns kvar.
Under andra världskriget infördes en krislag som förenklade beslutsprocesserna. Då blev det ännu lättare att fatta beslut om dämningar och vattenkraftutbyggnader. Krislagen fortsatte att tillämpas långt in på 1950- och 1960-talen och samernas marker påverkades starkt av storskaligt skogsbruk, gruvor, vägar och järnvägar.
Den tekniska utvecklingen fick också samer nytta av, men till ett högt pris. Omvandlingen av landskapet försvårade för renskötseln, dämde över marker, flyttleder, försvårade fisket och förstörde naturen. Kulturlandskap försvann eller förändrades. Gamla boställen försvann under vatten och många samiska familjer tvingades flytta, ibland flera gånger.
Samiska näringar förbisågs av lagstiftare, myndigheter och exploatörer; samernas rättigheter och behov betydde ingenting. Renskötseln osynliggjordes och samerna hade inte mycket att säga till om i de omfattande utbyggnader som skedde. De ersättningar som gavs tog liten hänsyn till kulturella och sociala värden.
Än idag innebär skogsavverkningar, gruvor och vindkraftsparker en utbyggnad av infrastruktur som fortsätter att fragmentera betesområden, skära av renars flyttleder, påverka jakt och fiske, tillgång på slöjdmaterial med mera.
Industriföreträdare menar att den ”gröna” omställningen kräver fler metaller och nya mineraler. Det öppnar i sin tur upp för fler gruvor i Sverige vilket innebär ännu mer markexploatering och naturresursutvinning inom traditionella samiska områden.
Nu höjs röster att politiken och näringslivet måste hjälpas åt för att öka takten i nyindustrialiseringen och elektrifieringen. Näringslivsföreträdare begär att politiska beslut för tillståndsprocesser och miljöprövningar ska förenklas och förkortas. Det går att dra paraleller till den snabba industrialiseringen på 1950- och 60-talet.
Det går inte att bortse ifrån att statens behov av att kontrollera naturtillgångarna i Sápmi också är en bidragande orsak till det motstånd mot samiskt inflytande som finns, både på det lokala, regionala och nationella planet. Det koloniala synsättet på Norrlandoch samerna finns kvar.