Renen

Det finns två namn man använder när man talar om olika renarter, ren respektive karibo. Enkelt kan man säga att renar på den nordamerikanska kontinenten och Grönland kallas karibo och de som finns i Skandinavien och Eurasien kallas för ren. Både ren och karibo hör till samma art, det vetenskapliga artnamnet är Rangifer tarandus, men sedan finns olika underarter. I Sverige finns fjällrenar och skogsrenar. Fjällrenen vistas i fjällregionen under barmarksperioden och i barrskogen under vintern. Skogsrenen lever i skogsregionen året om. Här i Skandinavien är renen semidomesticerad (delvis tämjd) och nyttjas både i fjäll- och skogsrenskötseln.

Renen äter olika lavar. Men renen betar också omkring 250 olika gröna växtarter. Renen är en riktig finsmakare, den väljer att beta vissa växter och betar helst det som är spädast på växten. På så vis kan den tillgodogöra sig födan lättare genom att de späda växtdelarna inte innehåller så mycket växtfibrer. Under barmarksperioden bygger renarna upp en rejäl fettreserv för att klara vintern.

Renen är anpassad till långa kalla vintrar. Varje del på renen är hårbeklädd, till och med mulen är hårig. Hårstråna på kroppen är ihåliga, vilket ger extra god isolering. Renen har en form av värmeväxlare i benen, det venösa blodet värms upp av det arteriella blodet i speciella kärlnystan. Blodet som kommer från klövarna är kraftigt nedkylt men värms upp innan det når hjärtat igen. På så vis drabbas inte renen av allmännedkylning. Renen har också gott om blodkärl i näshålan som gör att inandningsluften värms upp och att värmeförlusten via utandningsluften minimeras.

En fjällrentjur kan strax före brunsten i september väga 100–150 kg och en renko kan väga 60 till 90 kg. En kalv väger 4 till 6 kg vid födseln i maj och 30 till 50 kg på hösten. Skogsrentjurar kan komma upp i vikter om cirka 180 kg. Skillnaden i vikt kan förklaras med att skogsrenskötseln är mer stationär än fjällrenskötseln, och att sommarbetet i skogen är mer näringsrikt. Efter flera generationers semidomestisering har skogsrenen blivit större än sin artfrände i fjällrenskötseln som gör långa vandringar mellan fjäll och skog.

Renen tillhör familjen hjortdjur Cervidae, och där brukar det vara tjurarna som har horn medan korna saknar. Hornen är så kallade benkronor och fälls och växer ut på nytt varje år. Hos renen har båda könen horn och kalvarna får horn redan första sommaren. Rentjurarna använder hornen för att imponera på renkorna och skrämma iväg andra rentjurar under brunsten (september/oktober). Rentjurarna fäller sina horn i november, då brunstsäsongen är över. Renkorna behåller däremot sina horn under vintern. Med hornen kan de mota bort betydligt större rentjurar från deras betesgropar. Hornen ger renkorna hög status i renhjorden och är nära kopplade till dräktigheten. Renkorna fäller hornen först efter att de har fött sin kalvar i maj månad. Nya horn växer ut under våren och är då täckta av basthud. Basthuden skyddar det växande hornet och innehåller bland annat blodkärl. Strax före brunsten fejar båda könen sina horn.

Parningsperioden pågår under cirka en månad i september/oktober. Renkon är dräktig i cirka 225 dygn och föder kalven i maj månad. Renkalven diar under hela barmarksperioden. Mjölken är både fet och proteinrik, 20–25% fett och en proteinhalt på 10%. Kalven lär sig beta de rätta växterna av renkon. Under vintern betar renkon och kalven i samma betesgrop. En kalv som förlorat sin mamma kan slå sig i lag med en gammal rentjur, som i sin tur låter kalven beta i sin betesgrop. Kalven kan med sina vassa horn också mota bort en hornlös tjur från hans betesgrop. Först när renkon ska till att få en ny kalv stöter hon bort sin nu ettåriga kalv. Bland semi-domesticerade renar kan vissa renkor tolerera att ettåringen stannar kvar i närheten och kan tillåta att ettåringen följer henne och den nya kalven. Vissa renkor kan på det sättet ibland bilda små tätt sammanhållna flockar som består av gammelkon med ett antal döttrar. Företeelsen är dock inte alldeles vanlig.

När renen går hörs ett knäppande ljud. Det är inte klövarna som smäller mot varandra, utan det är ett senfäste i bakbenet som glider över ett ben och som framkallar det knäppande ljudet. Betydelsen av detta ljud är man inte säker på, men det kan tänkas att ljudet gör det lättare för renarna att hålla ihop flocken i mörker eller dimma. Renen är ju ett flockdjur och om en ren oroas och börjar röra på sig kan de andra djuren i flocken höra att frekvensen av knäppandet ökar.