Andra väljer att gå på gym eller hos terapeut. Jag jojkar

- Vi börjar med djur. Blunda! Bli en hare. Den hoppar till höger, till vänster, luktar, den hoppar inte rakt fram. Jobba med magen. Jag brukar gå runt när jag jojkar. En hare är ju som oftast på väg.

Alla har lika rätt till jojken, enligt Ante som håller workshops. Men ska man uppträda med jojk bör man ha en koppling till det samiska. Att alla är välkomna att prova på kan öka förståelsen för det samiska. Och att jojka kan vara bra för mångas välmående:
-Jag reser in i mig själv. Om jag är ledsen eller arg till exempel. Andra väljer att gå på gym eller hos terapeut. Jag jojkar. Man följer det ursprungliga spåret och se var man landar. Mycket brukar lösa sig då.

Jojkarens bästa redskap är jojkhanden. Den hjälper både vid konsert, när ensam i naturen och på workshoppen. Antes böjda högerarm rör sig i en taktfast, gungande vid rörelse framför kroppen. Han liksom dirigerar sig själv. ”Ni måste finna er egen hand.” De flesta workshopdeltagarna glömmer att blunda och viftar inte så distinkt. Än.
- Försök att skifta mellan olika toner i samma utandning, som är kanske 30 sekunder lång. Behöver man ta ett andetag tidigare så gör det. Man ska ju inte dö. Det fantastiska är att inget är fel. Jag kan inte säga till någon av er att det är för mycket ”lolo” här eller ”nono” där.

Det går förstås inte att lära någon jojka på en timme. Men kan han tända gnistan så kan det växa till en eld senare ju. Som det var med jojk och slöjd för Ante själv. I Östersund växte han upp med både samisk och svensk kultur. Som för så många tog det svenska över. Sökande och mod förde 16-åringen till samiska programmet på gymnasiet i Jokkmokk, modersmål lulesamiska och morbror jojkaren, Piera Niilá Stålka.
        
Han kan inte läsa noter men han gräver fram gamla jojkar ur arkiven och ger dem liv igen. Han tyckte det urtråkigt att slöjda, nu både pluggar och undervisar han i hårdslöjd. Han är nervös varje gång han ska upp på en scen och så ska det vara, tycker han.

Är du en sådan som går igång på uppförsbackar?
- Innan jag ger mig in i något har det ju inte varit en del av mig… Ja, kanske jag gillar utmaningar, har inte tänkt på det.

Vad är det du gillar så mycket med gamla jojkar?
- Ja, haha, det är ju skitdåliga filer en del, med brusigt ljud eller noter som bara stämmer ungefär. Men jag vill veta vad man jojkade då. Det visar sig vara mycket sprit och tjejer. En del är vågade, man fattar att här var han kär!    
Melodin beskriver den som jojkas och texten relationen till den eller det som jojkas. Om någon till exempel var halt så hördes det. I personjojkar fanns också sämre egenskaper med, om någon var snål eller så.
- Förr komponerade man inte ihop en jojk. De fanns hela tiden och jojkaren plockade liksom ner den. Man fungerade som, vad ska jag säga, som en cd-spelare. Jag gillar att tänka så.

Ante Kuoljok viker ut armen åt sidan och måttar en knapp meter:
- För mig är jojken som en skugga, en person här bredvid mig. Att jojka är att leva. Jag lever mitt liv tillsammans med jojken.

Han har hittat hem till Sápmi nu. Många har stöttat honom på vägen. Jojkföreningens årsmöte med gemensam konsert i Umeå för några år sen är fortfarande en av de bästa helgerna i hans liv. Ante är en av ganska få som fortfarande tycker det är roligt att vara ”samisk ambassadör”, att svara hövligt också på ”dumma frågor”.
- Vi måste synas överallt. Oavsett vad man själv vill så representerar man ett helt folk. Jag vill aldrig sänka mig till de otrevligas nivå.
På Inlandsbanan förklarade han också för irriterade lokförare att ”väljer man att dra en järnväg rakt genom renbetesland får man räkna med att renar går där. Det är som att dra en räls mellan ditt köksbord och kylskåpet, du vill ju gå emellan för att äta.”
 

PIA SJÖGREN