Frihetskämpe och feminist

Elsa Laula växte upp i Gardfjell, Tärnaby, hennes far var norsk renägare från Hattfjelldal och hennes mor var svensk medborgare. När hennes föräldrar gifte sig bosatte de sig i Gardfjell. Elsa Laula tog realexamen och läste sedan vidare till barnmorska. Utbildningsfrågan var viktig för henne och hon kom senare att driva frågan om bättre skolundervisning för samiska barn. Hon ansåg den som otillräcklig och sämre än den undervisning svenska som barn fick.

När hennes far dog 1899 förlorade hennes familj sitt skatteland och även hon blev personligt drabbad av de omfattande landtvisterna . I slutet av 1800-talet ökade inflyttningen till norra Sverige och konkurrensen om resurserna ökade, oftast fick de samer som använde marken flytta på sig. Med stöd av sina släktingar och vänner skrev hon till Kungl. Maj.t om de besvär som det samiska folket i hennes trakt hade.

Elsa Laula förstod att för att samernas intressen skulle nå framgångar var de tvungna att organisera sig. Det var vid en vistelse i Stockholm 1904 som hon bildade den första samiska riksorganisationen Lapska Centralförbundet där hon även valdes till dess första ordförande. Organisationen överlevde inte på grund av att den saknade medel till verksamhet men ett första steg mot en gemensam intresseorganisation hade tagits.

Samma år som Lapska Centralförbundet bildades hade Elsa Laula kommit ut med kampskriften ”Inför lif eller död? Sanningsord i de Lappska förhållandena”. I skriften pekar hon på de orättvisor den samiska befolkningen var drabbad av. Framförallt var det frågan om äganderätten till de lappskatteland som samerna betalat skatt för och rätten till att sätta bo. Samerna hade inte rätt att sätta bo medan andra som kom söderifrån fick den rätten, den fick man utan andra krav än just att inte vara same.

I början på 1900-talet flyttade Elsa Laula till Norge och gifte sig 1908 med Tomas Persson Renberg och de bosatte sig söder om Mosjön. I Norge fortsatte hon sin samepolitiska gärning och var initiativtagare till den första sameföreningen i Norge. Dessutom lyckades hon få kustsamerna i norr att bli intresserade av samernas nationella och politiska situation. Förnorskningspolitiken hade ju drabbat dem hårdast. Tillsammans med samiska förkämpen Daniel Mortenson kallade hon till det första samiska landsmötet, den 6:e februari 1917, i Trondheim. Mötet blev en stark samisk manifestation mot myndigheter och förtryck. På mötet deltog samer såväl från Sverige som Norge.

Elsa Laulas hälsningsanförande inför Landsmötet 1917 har sin giltighet än i dag.

"Den nation som inte försöker att följa med i utvecklingene går under. Och det är nu en gång för alla på det sättet att små nationer som vår, ofta får stå tillbaka för andra stora nationer. Själva hara vi största delen av skulden att vår nation inte har kommit längre än den har. Vi har inte stått tillsammans. Vi har aldrig försökt att handla som ett folk. Idag försöker vi för första gången att binda samman de norska och svenska samerna"

Elsa Laula dog 1931 och alla de föreningar hon startat och varit drivande i hade upphört eller spelade inte den roll hon förmodligen hade hoppats på att de skulle göra, då. Idag vet vi att Elsa Laula har spelat en stor roll för den samiska rättskampen och att henne pionjärarbete har lett till starka samiska organisationer och även till folkvalda Sameting.

Anna Skielta